Sista dagen...
Efter middagen på Pranakorn Bar i torsdags gick Lisa och jag en sväng till Khao San för lite shopping. Eftesom regeringen har bestämt att det är utegångsförbud i Bangkok 12-4 på natten så var vi tvungna att åka hem innan tolv. Taxichaufförerna får en bot på 2000 Baht (ca 250 kr) om de blir tagna i en poliskontroll under den här tiden. Eftersom taxisarna måste hinna hem innan 12 så fanns det inte allt för många runt Kaho San vid halv tolv. Så vi tog en tuk tuk.
Vår tuktukförare och hans flickvän.
Vi misstänkter att de bodde en bit bort och hade bråttom hem för jisses vad han körde! Vi var inte långt från att tippa omkull i kurvorna vill jag lova. Men hem kom vi!
Igår kväll gick Lisa, Allison och jag till skybaren på toppen av State Tower. Skybarer är alltid längst upp (i State Tower ligger baren på 64e våningen) i fina hotellbyggnader. Folk öppnar dörrar och trycker på hissknappar åt dig, de hälsar på dig hundra gånger, tilltalar dig med miss eller madam, följer dig till bordet och varnar dig för trappsteg (vilket i och för sig inte alls är så dumt när det gäller mig). Du får en varm handuk som luktar citron att tvätta händerna med när du kommer, toaletten är fullsmyckad med orkideer, handukarna ihoprullade och staplade i perfekta pyramider och man får en skål med skalade(!!) pistagenötter med obegränsat antal påfyllningar. Jag känner mig alltid så obekväm när jag är på ett sånt fint hotell. Som att jag är ett litet barn från förorten som har fått lånat en askungenklänning för kvällen men egentligen inte passar in. Den känslan tonades förvisso ner en del efter besöket på State Tower då vi i hissen på väg ner mötte ett helt gäng meldelålders män i träningsoveraller och gummitofflor från någon sportförening i armenien.
Så här ser State Tower ut:
Bild från skyskrapercity.com
Vi drack mojitos och strawberry daiquiri.
Ljuvliga utsikt!
Idag hade vi tänkt att gå till D&D Inn på Khao San och lägga oss och sola vid poolen fram tills dess att vi pker till flygplatsen kl 17 eftermiddag. Men nu är det ju visst inte någon sol så vi får hitta på något annat.
Här kommer ett litet meddelande till min kära mor och far. Om ni inte har några middagsplaner för imorgon så har jag ett förslag :)
Förätt:
Ruccola och Halloumiost sallad med avocado
Huvudrätt:
Potatismos och köttbullar med brunsås och lingonsylt
Efterrätt:
Jordgubbar (finns det några än?) med mjölk och grädde
Snarr:
Vickingchips med lökdipp
Kvällsmål:
Tunt knäckebröd (sånt sort, runt med ett hål i mitten) med extrasaltat bregott och basturökt lönnebergaskinka och mjölk
Nu har visst Lisa vaknat så nu ska jag umgås med henne vår sista dag i Bangkok.
PÅ ÅTERSEENDE ÄLSKADE BANGKOK!! Jag kommer att sakna dig.
Bilder från Laos
Vi landade i Luang Prabang på kvällen. En väldigt liten flygplats. Vi slussades denom immigrationen och var de sista ut från flygplatsen innan de bommande igen för kvällen.
Nästa dag hyrde vi moppe för att åka till ett vattenfall.
Vid vattenfallet fanns även ett par inhängnade björnar.
Tillbaka i Luang Prabang upptäckte jag att jag visst bränt armarna ganska rejält. Smart som jag är hade jag på mig klocka på ena armen och armband på den andra. Jag hade alltså vinröda armar, vita handleder och rosa händer. Som tur var bleknade det efter ett par dagar och ser nu mer jämnfärgat ut igen.
Vi tog en massage innan vi gick ner till vägen längs Mekongfloden för att äta middag i solnedgången.
Luang Prabang är Laos gamla huvudstad. Väldigt liten och charmig.
På kvällen gick vi på stans nattmarknad.
Nästa morgon tog en buss till Vang Vieng. Vi var uppe i ottan och fick se munkarna på deras dagliga 'tiggartur'. I min kurs i Thai Cuisine har jag fått förklarat för mig att munkar inte får njuta av någonting, inte ens ett gott mål mat. Dessa regler tas nuförtifen med en nypa salt skulle jag tro, eftersom jag har sett munkar på gaturestauranger och rökande munkar. Här fick Lisa och jag i alla fall se när munkarna gick runt i stan och samlade mat i sina skålar. Munken längst bak får ris i sin skål av kvinnan som sitter på trottoaren. Hela den här gatan var full av människor som satt med mat och väntade på att munkarna skulle komma förbi. Intressant.
Den här bussresan till Vang Vieng alltså. Den slår med hästlängder alla hemska resor jag varit med om. 167 km på 7 timmar! Jepp, det är en medlenhastighet på ca 24 km/h. Upp och ner, genom en jä-la massa berg skulle vi. När vi precis lämnat bussstationen går en kille runt och delar ut genomslinliga små påsar. Skräppåsar? Det behöver vi inte! Vi förstod dock ganska snabbt att detta inte var några skräppåsar. Efter 15 minuter och de första 90 graderskurvorna började folket runt om oss att spy. På de två sätena framför oss satt en tvåbarnsfamilj ihoptryckta. De fyllde säkert en ica-kasse med alla sina spypåsar. Bredvid oss satt en mamma och ett barn som även dom mådde illa. Bakom oss satt en vuxen karl som spydde så det ekade i hela bussen. Längre bak i bussen fanns även en gubbe som rapade under hela resan så att det vibrerade i fönsterrutorna. När hela den här cirkusen började mådde vi inte illa men blev nästan illamående bara av att höra de andra. Vi försökte sova så mycket som möjligt för att slippa att se och höra detta spektakel. I lonely plaet stod det att denna bussresa inte är något för nervösa människor.
Här har vi den, helvetesbussen.
När vi 7 timmar senare blev avsläppta var vi så glada att kliva av bussen att vi sket i var vi var. Här kom vi av bussen, vid en övergiven gammal landningsbana mitt i ingenstans.
Bakom träden finns huvudgatan i Vang Vieng. Tanken var att vi skulle 'tuba' i Vang Vieng. Tubing innebär att man åker på en gummiring längs en flod som är kantad med barer. Det är vad alla backpackers gör i Laos och vi tänkte att det kunde säkert vara en kul grej. När vi väl kom till huvudgatan med alla restauranger och såg alla bakfulla halvdrogade västerlänningar äta frukost fick vi panik och ville ablosut inte stanna i staden. Så vi gick in på närmaste resebyrå för att boka nästa buss till Vientiane. Den sista bussen hade gått för dagen så de förklarade att vår enda chans att ta oss därifrån var att gå ut och ställa oss vid vägen och vinka när en lokalbuss åkte förbi. Sagt och gjort, vi köpte varitt paraply för att skydda oss från den stekande solen, då vi inte visste hur länge vi skulle få vänta på nästa buss.
Vi köpte vatten.
Efter ett par minuter kom en minibuss förbi och frågade om vi skulle till Vientiane. Javisst! För 30 kr var skulle han ta oss dit. Vi var överlyckliga att få komma frpn staden och hoppade in tillsammans med en inföding och off we went!
Turen till Vientiane skulle ta 3-4 timmar (även denna sträcka är runt 170 km) och efter en dryg timme säger föraren till oss att vi ska byta bil. Vi ska knöa in oss i en tuktuk med fyra infördingar. Detta visade sig vara någon form av lokal buss. Varje gång det står någon vid vägkanten och vinkar stannar den och plockar upp någon. De trycker sen bara på en knapp när de vill hoppa av igen. Alltså ingen direktbuss precis.
Efter nästan två timmar på tuktuken fick vi byta till en mindra tuktuk som tog oss in till stan och släppte av oss på turistgatan. Efter en resdag på 12 timmar var vi så skitiga av all sand och damm som yrt runt att det enda vi orkade var att äta middag, duscha och stensomna.
Nästa dag promenerade vi runt i Vientiane innan vi skulle ta tåget tillbaka till Bkk på eftermiddagen.
Vi hittade ett skandinaviskt café med svenska sallader, mackisar, kakor och bakelser.
Utsikten från cafét.
Solen började gå ner när på vägen hem. Här är vi på tåget som tar oss på the Thai-Lao Friendship bridge över Mekongflogen. Hej då Laos, Hej Thailand!
På thailändsk mark!
Vi stod och fibblade med all vår packning och våra pass innan vi gick igenom immigrationskontrollen när en vakt kom fram till oss och undrade om han skulle ta ett foto på oss.
Så här ser sovtågen i thailand ut. Vi hade bokat varsin säng i aircon-delen. Jag var en stelfrusen ispinne när vi anlände i Bkk trots att jag sovit med legging, byxor, tjocktröja, scarf och filt. Nästa gång kanske jag ska testa fläktdelen.
Vi hade en superhärlig resa och fick som alltid se en hel del nya intressanta människor, beteenden, miljöer och städer. Vi var väldigt glada att vara tillbaka i Bkk då det var en resa med fullspäckat schema. De senaste två dagarna i Bkk har jag guidat runt Lisa till stadens malls och marknader. Igårkväll var vi och åt middag på Pranakorn Bar med de få själar som är kvar på Amarin. Idag ska vi till Wang Lang marknaden och ikväll kanske vi kollar in en skybar. I natt är sista natten jag kommer att sova i min Amarinsäng! Sorgligt... Nu ska jag packa lite till och väga väskan. Den är obehagligt full...
Bilder från Vietnam
Det här var Lisas första dag i Bkk. Vi bestämde oss för att ta bussen till ett köpcentrum och en lokal marknad.
Vi hittade potatis på pinne. Rikigt smarrigt!
Efter tre timmars sömn bar det av till flygplatsen kl. 3.30.
Första dagen i Hanoi promenerade vi mest runt.
Lite här och var på gatan fanns dessa primitiva 'frisersalonger'.
Dag två åkte vi till Halong Bay. Det här är i hamnen.
Det här är båten vi åkte med. Visst är det lite pippi-på-de-sju-haven-känsla?
Efter lunchen gick vi upp satte oss på soldeck.
Otroligt fin miljö!
Vår första aktivitet var att klättra upp till en grotta och ta oss igenom den. När vi nått den första platån var vi redan helt slut. Föröskräckligt varmt och svettigt!
Utsikten.
I grottan.
På kvällen satt alla uppe på soldeck och drack öl och kollade på stjärnorna.
Matsalen.
Efter en natt på båten åkte vi vidare mot nästa aktivitet.
Vi blev upphämtade av en mindre båt som tog oss till en ö där vi åkte på cykeltur.
Lisa och jag var inte allt för sugna på att cykla 2 timmar i stekande sol så vi åkte tillbaka och lade oss på soldeck.
Efter cykelturen körde båten oss till Catba island där vi skulle bo på hotell en natt. Hotellrummet inte var det fräschaste jag sett men utsikten kunde man inte klaga på!
Den här tjusiga bilden satt i duschen.
Vi hyrde en moppe och körde runt ön, vilken visade sig vara väldigt liten. Vi hann med hela ön på en halvtimme.
In mot 'city'. Vårt hotell ligger där i mitten någonstans.
Sen åkte vi tillbaka mot hamnen.
Tillbaka i Hanoi åt vi middag på den här restaurangen med jättefin utsikt ut över en liten sjö.
En korsning i Hanoi.
På kvällen gick vi på nattmarknad.
Innan vi skulle flyga till Laos på kvällen åkte vi till Leninparken. Så här vacker var den:
Så vi promenerade vidare till andra sidan gatan och gick längs den här sjön.
Lisa köpte rishattar på vägen.
Vi tog moppetaxi tillbaka till turistgatan.
Vi promenixade bland butikerna en stund innan det var dags att åka till flygplatsen.
Halong Bay och Leninparken.
Vi bokade en paketresa som bestod av en natt pa en bat, turistturer och en natt pa ett hotell pa Catba Island. Resan borjade med att vi blev uppgraderade till en lyxigare bat, da tydligen fa turister bokar den mellanklassen vi bokat. Tack for den! Efter 4 timmar i en minibuss gick vi pa baten som sag ut att vara tagen ut pippi pa de sju haven. Fast i lite battre skick. Superfin matsal och mysiga hytter. Nar vi kommit en bit ut fran Halong City stannade vi till vid en vik och det vardags for dagens forsta aktivitet, trekking genom en grotta. Vi slapade oss genom grottan och tog varenda mojliga genvag for att komma ut snabbare. Det var sjukt varmt och svetten bara rann! Usch, vad jag ogillar aktiviteter i hetta! Val nere igen var det dags for aktivitet nr. 2. Kajakpaddling. Alltsa en stangd kanot med tva sitthal i. Lisa var livradd och trodde att vi skulle valta, hamna uppochner och drunkna. Jag ar ju sjalv inte direkt en stjarna pa att paddla. Nar pyret och jag paddlade med mamma, pappa och en massa kompisar i dalarna for ett par ar sedan fick nagra i sallskapet vanda om och komma och radda mig och pyret da vi fortfarande inte natt mal en timme efter alla andra... Sa Lisa och jag holl oss nara start/mal och satt mest och solade i kajaken. Pa kvallen satt vi pa soldeck med de andra pa baten och drack ol och kollade pa stjarnorna.
Nasta morgon akte vi till en annan o och skulle pa cykeltur. Det var aterigen 40 grader varmt, kander som 60 sa vi bestamde oss for att cykla en sa lange vi tyckte det var kul och sen vanda. Det blev till forsta uppforsbacken. Vi sattes oss pa batens soldeck i skuggan och drack cola istallet. Nart de andra kom tillbaka akte vi vidare till en monkey island utan apor. Har hoppade vi i vattnet och baddade. Haaarligt svalkande!
Natten spenderade vi pa ett hotell pa Cat Ba island. Har hade vi visst inte blivit uppgraderade och hamnade i ett mogelrum pa 6e vaningen utan hiss. De trapporna gick man inte upp for i onodan vill jag lova. Pa kvallen nar vi skulle sova upptacker vi att det inte finns en dosa till aircon. Sa jag blev tvungen att ga ner till receptionen och fraga hur aircon funkar. Jaha, ni har ingen dosa va? sager de da och stracker en dosa i handen pa mig. Tydligen ar det ett sparknep hitellet tog till for att fa turisterna att dra strom. KUl. Det var bara att ga upp for de 10000 trappstegen igen. Nasta dag kom baten och hamtade oss igen och vi akte tillbaka till Hanoi.
Idag var sista dagen i Hanoi da vi akte till Leninparken. Angie tipsade oss innan vi akte om att den var vard att se. Nar vi kom fram var dar bara en neda stor byggarbetsplats! En massa grus, sand och gravskopor sa langt ogat kunde na. Vi gick vidare till en liten sjo bredvid, dar Lisa kopte rishattar och vi drack kaffe. Det var alldeles for varmt att vistas utomhus sa vi tog en moppetaxi till ett internetcafe dar vi slappade ett tag innan vi gick till en airconditionerad vinkallare och at lunch. Vid halv fyra kom en skraltig gammal bil och hamtade oss for att ta oss till flygplatsen. Aven han korde efter Hanois enda trafikregel, handen pa tutan och gasa! Ett under att vi kom fram hela! Nu ropar de ut att det ar dags att boarda.
Vi hors i Laos!
I Hanoi!
Nar vi kommit pa planet somnade vi pa stubben och vaknade forst igen nar flygvardinnan bad oss falla upp stolsryggen for landning. Vietnam verkade trevligt nar vi landade. Pa vagenin till Hanoi akte vi forbi en massa arbetande manniskor och bufflar pa grona akrar. Idag har vi knallat runt i stan. Hamnade ganska snabbt pa shoppinggatan som var en stor besvikelse. Bara en massa skrot och glittriga klader. Det har varit sanslost varmt har idag och varje gang vi har satt oss pa ett cafe for att rehydrera oss foll vi i koma och okade knappt ta oss darifran igen. Pa eftermiddagen tog vi en moppetaxi hem till hotellet. Heeeelt galet! Trafiken ar definitivt annu mer vansinnig har an i Bangkok. Det finns sakert dubbelt sa manga vespor som bilar i Hanoi och folk kor pa den sidan av vagen som det finns mest plats pa. Det var inte forran framat slutet av dagen som vi insag att det faktist ar hogertrafik har.
Nu har vi pracis bokat en tredagarstur till Halong Bay, ca 3 timmar utanfor Hanoi vid kusten. Det ska tydligen vara valdigt fint dar. Klockan 8 imorn bitti kommer en buss och hamtar oss. Vi ska sova en natt pa en bat och en natt pa ett hotell. Pa dagarna ska vi bada, ga i grottor, ata buffemat, paddla kanot och kolla pa apor. Det ar nagon form av pakettur. Pensionarsvarning, jag vet, men vi har ett valdigt tight resschema att halla den har veckan. Darfor har vi aven bestamt oss for att flyga till Luang Prabang i Laos pa lordag. Annars skulle vi behova spendera 10 timmars dagtid i buss vilket verkligen kanns som sloseri med tid. Nu ska jag ga upp pa rummet och ata chipsen vi kopte for 4000. Vi ar multimilonarer har i Vietnam. 1 kr = 2400 Dong sa planboken ar tjock nu :)
Ha en bra dag mina vanner!
Sista helgen i Bangkok...
Ja så är det. Det här var den sista helgen i Bangkok. Supertråkigt känns det. Den här terminen i Bangkok har överlägset varit den bästa sen jag började plugga. Jag har fått uppleva så otroligt mycket, se mycket, lära känna en massa härliga människor och en ny kultur. Folket har börjat åka från Amarin, vissa till sitt hemland och andra fortsätter resa runt i Asien. Det gör att jag långsamt börjar förstå att tiden här är över nu. Samtidigt som det är sorgligt att lämna Thailand så för det ju även något gott med sig. Jag kommer hem och får träffa er alla, min kära familj och mina kära vänner!
Den senaste vecka har vi försökt göra allt som vi gillat extra mycket i Bangkok en sista gång. I onsdags gick vi till Pranakorn Bar, där vi var på Tabbis födelsedag, och åt middag igen eftersom vi gillade maten skarpt på den restaurangen. Vi beställde in en en massa olika currys, stekt ris, papayasallad, omelettsoppa och ett torn singha öl.
Halva Micke, Emily, Fredde, Andrew, Kwan, jag och Angie.
Fredde, Andrew och det gyllene tornet.
Kwan, jag och Angie.
Mmmmm...
Kwan.
Jag och Angie.
Micke, Andrew och Emily.
I fredags skrev jag mitt första prov. Jag var inte helt nöjd med min insats kanske men jag har svårt att tro att jag misslyckades totalt. Att skriva prov thai-style fungerar lite annorlunda än europa-style. I Thailand är det kvantitet och inte kvalitet som gäller. Lärarna till och med uppmanar en att skriva så mycket som möjligt. Inga påpekanden om att man bara ska skriva om det som verkligen är relevant för frågan. Nej då. Min professor i marketing tipsade oss även om att vi gärna fick rita bilder, diagram och använda färgpennor för att göra provet lite mer lättläst och trevligt. Jag har en rosa och en gul markeringspenna i neonfärger. Jag ska göra mitt bästa för att dekorera mitt prov med dom.
Planen för helgen var att gå all in och besöka alla våra favoritklubbar. Vi lyckades nästan. Missade nog bara en faktiskt. Natten mellan fredag och lördag skulle Marco och Dhruv flyga hem till staterna så hela Amarin samlades på samma klubb under kvällen. Innan vi åkte till klubben hade vi förfest i Clints rum där kanadensarna och fransmännen lagade en traditionell Quebecsk rätt tror jag det var. Det såg ut som maten var idisslad både en och två gånger innan den hamnade på tallriken men det smakade gudomligt! Och så simpelt.
Pommes med gravy (skysås?) och riven ost. Kanske inget man bjuder på när man har finmiddag med ljus, servetter och vin. Men jag lovar att det går hem som nattsnacks inpå småtimmarna!
Sen tog vi en taxi till klubben. Geoff, Angie och jag.
I fredags tror jag det var när militären och polisen började försöka driva bort rödskjortorna från området där de har slagit läger. På vägen till klubben åkte vi förbi ett par upprörda rödskjortor som brände däck på gatan. 
Situationen här har verkligen eskalerat under helgen. Närmare 30 människor har omkommit och över 200 har skadats. Terrorister har klätt ut sig till poliser och militärer och vilket skapar ännu mer förvirring.
Så här har det sett ut hela dagen från Angies balkong. Rök överallt. Det såg ut som att hela downtown stod i brand...
Tidigt i morse vaknade jag dessutom upp av de mest brutala åskknallarna jag har hört i hela mitt liv. Jag trodde verkligen att ett inbördeskrig hade brutit ut och att de bombade på bakgården. Sen insåg jag att det regnade och bara var ett oväder så jag somnade om igen.
Idag bestämdes att de kommande två dagarna (måndag, tisdag) kommer att vara officiella helgdagar för att underlätta regeringens arbete att lösa den politiska konflikten. Detta innebär även att alla skolor och univeristet är stängda och att mitt prov som jag skulle skriva i morgon inte blir av. Det sköts upp till den 21a maj. Då är jag i Vietnam så nu kommer jag att få skriva provet den 27e maj istället. Samma dag som jag och Lisa kommer tillbaka från Laos. Jag lär ju få mycket pluggande gjort under vår resa genom Vietnam och Laos. Not. Aja, det går nog bra. Det är marketingprovet så det ska nog gå att klara genom att ordbajsa och måla med mina rosa och gula neonpennor. Det är så himla ofattbart vad som händer här. I ena delen av staden råder det krig och folk dör medan folk några kilometer bort är ute och dansar och roar sig... Det är så hemskt. Jag hoppas verkligen att man kan få bukt med situationen under de kommande dagarna.
Tillbaka till fredag kväll... Väl framme på klubben dansade vi med Amarinfolket innan vi åkte vidare mot vår favoritefterklubb Wip. De flesta åkte hem och Marco åkte direkt till flygplatsen. Det blev jag, Angie och Fredde som drog vidare till Wip. Där träffade vi en massa sköna människor.
Som till exempel den här "tjejen". Hon är ju snygg och det är verkligen inte allt för uppenbart att hon har varit en man tidigare. Innan hon öppnade munnen och bjöd på rejäla bastoner då förstås.
Fredde betedde sig aningens trotsigt under kvällen. Vi fick släpa honom ut från klubben och så satt han och var han kaxig i taxin på vägen hem. Då blev det brottning i baksätet.
När vi kom tillbaka till Amarin vid femsnåret mötte vi Dhruv som just skulle hoppa in i en taxi och åka till flygplatsen. Bye bye och kramkalas sen störtade vi i säng. Dagen efter mådde vi som vi förtjänade och orkade nätt och jämt med att åka till central för att äta glass på vårt nyligen upptäckta favoritglassfik. Mangoglassen smakar som den består av en perfekt mogen, mosad och frusen mango. Svingod!
På lördagkvällen gick vi ut och åt insidkst på Khao San med Amarinfolket. 
När vi ändå var på Khao San passade vi på att gå till favortibaren Roof där vår vän Kim spelar gitarr och sjunger.
Jag och Taiju gör den klassiska asiatiska peaceteckensposen.
Dee och Angie.
Efter en bucket och lite skönsång åkte vi vidare till klubben Slim på RCA där vi träffade Andrew, Mark och Geoff.
Dee, Andrew, Geoff, Angie.
Mark.
På vägen till det tredje stället hittade vi Micke och Emily. Vi tog med oss dom och åkte till Escobar där vi mötte upp med Heat, Kay och deras kompisar.
Angie, jag, Kay, Micke och Emily.
Det var inte många rätt här inte! Haha..
När Escobar stängde körde vi en favorit i repris och besökte Wip en sista gång.
Angie, Kay, Heat, jag.
Lite senare dök även Andrew upp.
Haha, en rolig bild. Jag vet inte vad han hade ställt till med den här gången vår kära Andrew men något var det garanterat. Jag minns att han flög runt som en jojo på dansgolvet. 
Ett födelsedagsbarn, hennes kompis och jag. 
Tjejen i blå klänning var hon som fyllede år. Hon är en kompis till Heat och vi har träffat henne någon gång förut. Hon frågade om jag kom ihåg vad hon hette. Shit tänkte jag, det här var ju definitivt ingen bra fråga. Thainamn alltså, det är inte det lättaste att uttala. Jag vet bara hur man stavar hennes namn eftersom jag sett det på fejjan. Det stavas så här: Myo. Så jag testade med att uttala namnet precis som det stavas. 'M-y-o...?' sa jag lite försiktigt, varpå lilltjejen blir grymt besviken och gnäller med hängande mungipor: 'Nooooo.... Miiijaoooo!!' Ja okej.
Innan vi åkte hem satte vi oss på trottoaren vid ett 'gatukök' och åt stekt ris med kyckling. Nattsnarr thaistyle.
Idag har varit en riktig slösöndag. Jag har röjt bland mina grejjer, rensat garderoben, tvättat och städat för om ett par timmar kommer ju Lisa!! Sen åker vi ju natten mellan måndag och tisdag. Jag kanske har möjlighet att blogga under resan. Jag ska försöka att lämna ifrån mig ett livstecken ibland i alla fall. Ta hand om er gott folk, vi hörs snart igen och framförallt SES vi om två veckor! Mina darlings i München, vi ses ju också snart även om det inte är lika snart. Puss och kram
Pyjamasparty
Vi skulle träffa Tabbi och hennes kompisar på Pranakorn Bar i närheten av Khao San. Angie och jag var lite sena men tänkte att det nog inte var något problem eftersom de andra med stor sannolikhet gick på thaitime. Mycket riktigt! Det var bara Tabbi, Richie och två engelsmän som var där när vi anlände - en halvtimme efter utsatt tid. Resten släntrade in med jämna mellanrum ända tills det var dags att gå vidare till nästa ställe. Maten var supergod! Tabbi beställde in en massa olika rätter som fyllde långbordet och sen delades det.
Angie, Andie och Richard. I bakrunden står Ying, som fyller år samma dag som Tabbi.
Katie, jag, Tabbi och Ying.
Andra sidan av bordet.
Efter middagen gick vi på pyjamasparty vilket arrangerades av samma grupp som hade bad taste partyt för ett tag sen. Vår plan var att inte klä ut oss eftersom vi inte ville sittta på middagen i pyjamas. När vi kom till klubben så visade det sig att hela klubben var belyst med uv-lampor. Och Angie min fina, hon hade på sig en genomskinlig klänning med en vit BH under. Hennes tuttar lyste upp hela klubben minsann. HAHAHA! Jättekul var det. Men vi bestämde oss för att det nog var bäst att vi åkte hem och bytte om. Vi kände oss dessutom ganska overdressed i våra finklänningar. I brist på traditionella sovkläder, så som flanellpyjamas och sidennattlinne, trixade vi ihop oufits utav det som fanns. Nu när jag ser det på bild så ser jag egentligen mest ut som en turist med fula shorts.
Amarinfolket fyllde halva klubben och vi träffade på de flesta utom Marco som visst hade gått lite väl hårt ut och somnat innan de gick ut :)
Jag, Angie och Chrystal.
Tabbi, Katie och Andie.
Fredde och Angie körde ett härligt partytrick.
Det var sjukt varmt på klubben och svetten bara rann. Freescht.
Pyjamasfesten vinnare med en kudde fastklistrad i nacken.
När klubben stängde vid två var jag riktigt glad att komma ut i 'friska' luften. Det här var första gången som jag upplevde att det var svalt och skönt i Bangkok. Fast det varade inte länge, kroppen vande sig snabbt vid 'kylan' och började svettas igen. Svettiga härliga Bangkok :) Vi gick till donken och beställde en nattsnarrburgare innan vi tog en taxi hem.
Det var en fintaxi vi fick tag på. I den fick man inte prutta minsann!
Vi satte oss på trappan på Amarin, åt vår donkenglass och kollade på när folket släntrade in en efter en.
Den här veckan ägnas åt plugg. Jag ska snart börja min tredje dag av intensivt pluggande. Ja, eller intensivt var nog att överdriva. Det känns så i alla fall med tanke på att jag inte har pluggat på riktigt på ett halvår nu. Första dagen när jag skulle plugga, i måndags, gick sådär. Jag tänkte plugga i bibblan eftersom jag har lättare att koncentrera mig när jag inte har datorn framför näsan som distraherar mig. Det var nog inte riktigt min dag för jag lyckades med konsten att betala 100 Baht (25 kr)för en taxiresa som brukar kosta ca 45. När jag satt i taxin och nästan var framme vid Thammasat upptäckte jag att jag inte hade plånboken med mig. Så jag bad taxichauffören vända med förklaringen 'May mii nen', som betyder jag har inga pengar. Han skrattade åt mig och upprepade det jag sagt hela vägen till Amarin och hela vägen tillbaka till skolan igen. Kul att man kan roa någon i alla fall.
Igår bestämde jag mig för att plugga hemma eftesom jag kände mig mest instängd och stressad i bibblan. Dessutom har jag har en tendens att prata högt med mig själv när jag pluggar. Inte så passande i ett bibilotek.
Det är förskräckligt vad tiden går fort! Helgen som kommer är min sista i Bangkok. På måndag kommer Lisa och på tisdag i grisottan flyger vi till Hanoi i Vietnam. Planen är att ta oss genom bergslandskapen (kanske till Lao Cai, Sapa) i norra Vietnam ner till Laos genom städerna Luang Prabang, Vang Vieng och Vientiane för att sedan ta natttåget tillbaka till Bangkok den 26 maj. Riktigt pepp är jag på att resa nu! Jag har ju faktiskt inte varit utanför Thailand sen jag var i Philippinerna i Januari.
Nu ska jag sätta igång med pluggandet så att jag förhoppningsvis kan få lite fritid under min sista helg i Bangkok.
Ban Chang
Dagarna i Ban Chang var riktigt härliga. Vi lämnade tomten enbart en gång, för att äta middag på Jeb's reataurang i Onsdags. Två rikigt lugna dagar har det varit. Skönt! Vi kom fram till huset närmare kl 22 i Tisdags kväll så det var becksvart när vi kom fram. Vi var båda lite mörkernervösa och när vi hörde ett konstigt ljud från grannens gård kikade vi över muren och fick se rör som sprutade i och pumpade ur vatten ur deras pool. Det läskigaste var att det såg ut som att en kvinna i burka satt och höll i rören. Kvinnan rörde sig inte även fast vi stod och glodde på henne. Vi fick panik och sprang in i huset och låste alla dörrar. När vi vaknade i Onsdags och gick ut för att se om kvinnan satt kvar fick vi se det här:
Jaha, bara en liten rengöringsmaskin med en vit lucka på toppen!
Poolen var äntligen klar så vi kunde bada! Så här fint ser det ut nu:
När vi tog ett morgondopp dök plötsigt en Thaikvinna upp bakom grannarnas mur. Hon skulle visst städa grannhuset. Med sig hade hon sin lilla söta dotter. Vi bjöd in dottern för ett dopp i poolen. Hon stannade i 7 timmar! Haha, jaha. Dumpa ungen bara, gör det. Simma kunde hon inte heller. Det funkar visst lite olika i Sverige och Thailand. Jag har svårt att tro att en svensk mamma skulle lämna sitt icke-simkunniga barn i en pool hos två okända tjejer hela dagen. Jag gillar kulturskillnader, det gör allt lite mer spännande. Kul hade vi i alla fall. Vi lekte i poolen heeela dagen!
Tjejen (jag har glömt bort vad hon heter, eller egentligen lärde vi oss aldrig vad hon heter för namnet var så krångligt att uttala) kunde ungerfär lika mycket engelska som vi kan thai. Så det var en utmaning att försöka förstå varandra med de få ord vi kan. Jag tror nästan jag lärde mig mer thai den här dagen än jag gjort hittills under thailektionerna.
Efter ett tag blev vi hungriga och fixade lunch. Vi hade köpt hem ingredienser till tonfisksallad. Inte riktigt thaistyle men tjejen åt och sa att hon gillade det samtidigt som hon gjorde ogillande grimaser. Stackars barn, vi gav henne en påse chips istället.
När vår nyfunna vän fick tag på kameran började en fotosession.
Hey baby... kommer du hit ofta eller?
Yo!
Att dricka öl i solen är skadligt.
Näää! Jag skojar bara!
Och så fotografen i egen hög person.
Efter maten hade vi simlektion. Här övar vi benrörelser.
När det började skymma kom mamman och hämtade sin dotter och tur var väl det för både Angie och jag var helt slut efter en hel dags vattenlek.
Nästa dag vart spenderade jag i skuggan och Angie i det lufkonditionerade sovrummet. Angie körde under Onsdagen nämligen klassikern att vara i solen hela dagen utan solkräm, vilket resulterade i att hon blev röd som en tomat och att huden bubblade då hon vistades utomhus. Mina minnen från första solbrännan i Ban Chang var fortfarande tillräckligt starka för att få mig att smörja in mig med åttan en gång på morgonen i alla fall. Min hud bubblade och sved enbart då jag var utsatt för direkt solsken så jag vågade mig ut i skuggan. Vi slappade och pluggade lite inför thaiprovet innan vi åkte hem på kvällen.
När vi kom till bussstationen hade vi precis missat en buss så vi fick vänta en timme på nästa. Under tiden tog vi en fika på cafét intill busstationen.
Angie betällde en frappé.
Och jag beställde en kopp grönt te. Det såg inte riiiiktigt ut som jag hade förväntat mig.
Gällande smaken blev det ingen överraskning i alla fall. Det smakade precis som det såg ut. Äckligt.
Så ledsen jag blev...
Bussen var försenad så vi fick vänta i säkert 15 minuter extra. Vi hann blir riktigt rastlösa under de minutrana. För att fördriva tiden tog jag på mig en omvänd burka, alltså en akrub.
Myror, Ban Chang och politik
Jag undrar hur många myror jag har ätit sen jag flyttade in här på Amarin. De måste ha byggt huset på en myrstack för i nästan varje rum bor en hord myror. Dom är små, orangea, snabba och bits gör dom. Hos mig är de överallt; på skrivbordet, i sminkväskan, i sängen, bakom kylskåpet, i vattenkokaren... Varje gång jag kokar vatten till mitt kaffe eller till en kopp med nudlar så måste jag först hälla upp vattnet i en kopp utan kaffepulver eller nudlar och filtera ut myrorna för att sen hälla vatten över nudlarna eller tillsätta kaffepulvret. Nu på senare tid har jag börjat tycka att det är lite meckigt att plocka efter myror i kokande vatten så till och från struntar jag i det helt enkelt och häller kokvattnet direkt i nudelkoppen. Jag har säkert fått i mig en hel myrsläkt, men det gör väl inget? Protein som kittlar dödsskönt i kistan.
Idag har jag mina två sista föreläsningar på Thammasat. Det känns härligt och sorgligt på samma gång. Angelica och jag kommer att åka till hennes föräldrars hus i Ban Chang ikväll för några sköna dagar vid poolen. Har de potatis på Tesco så kommer vi med säkerhet att laga potatisgratäng också. Vi har prov i Thai på fredag så det blir till att plugga en del också. Det finns ju inget bättre ställe att plugga på än i solen vid poolkanten. Effektivt :)
Angående demonstrationerna som pågår här i Bangkok så vill jag bara meddela er där hemma att ni inte behöver vara oroliga. Vi befinner oss inte i livsfara och Bangkok är ingen krigszon. Media verkar däremot förmedla motsatsen till världen. För tillfället har alla demonstranter förflyttat sig till ett område, vilket är beläget långt ifrån Thammasat och Amarin. Bangkok är en väldigt stor stad och så länge man inte befinner sig just i området där rödskjortorna håller till så är det ingen fara. Igår gick Abhisit, den nuvarande premiärministern, ut med ett erbjudande om att hålla ett nyval den 14 November i år. Rödskjortorna har inte svarat på detta än, men jag hoppas att de antar erbjudandet innan fler personer blir skadade i den här konflikten.
Jag har inga färska bilder att bjuda på idag men jag tänkte visa ett par bilder som togs med Mickes systemkamera när vi var på Koh Chang. Bilder tagna med en systemkamera blir verkligen så mycket bättre än de tagna med en vanlig fjuttig kompakt digitalkamera.
Kolla ögonfärgen! Magiskt!
Här är en bild till dig mamma. Du ville ju veta hur det såg ut inne i kontainrarna vi bodde i på Koh Chang. Det här är tyvärr den enda bilden jag har på insidan. En lite aning får man i alla fall.
Nu ska jag packa väskan inför Ban Chang. Ha en bra vecka allesammans!
TU2YOU
I fredags var det avsluting för projektet TU2YOU. Alla kids, thaistudenter och utbytesstudenter träffades för någon form av orienteringsaktivitet som gick ut på att följa en karta och utföra uppgifter på stationerna längs vägen på kortast tid. Det var inte alls speciellt varmt att jogga/springa runt i ett 40-gradigt Bangkok, näe då :) Mitt team hette 'Chai-yo!' vilket betyder seger på thailändska. Vi lyckades inte riktigt leva upp till namnet men slutade som två i alla fall.
Team Chai-yo! vid andra stationen under utförandet av vår segergest. Waen, Dae, John, Phon och jag.
Första uppgiften var att assistera kidsen när de på engelska skulle förklara hur man tar sig från skolan till första stationen.
Tredje stationen var inne på donken (air-con!), där vi fick i uppgift att gå till en butik i närheten för att köpa lite olika thaisnacks samt ta reda på dess ingredienser och namn. 
Mycket snarr fanns det i shopen.
Målet var Rattanakosinmuseet. Rattanakosin är grunden till nuvarande Bangkok om jag inte fått det hela om bakfoten. Jag är inte jordens största museumsfan direkt men det var en väldigt fin tanke att göra något ihop med barnen. Vissa delar av utställningen hade säkert varit intressanta om man själv kunde bestämma vad man ville se och takten på turen runt muset. Att i en grupp på närmare 40 personer sniglandes sicksacka genom denna labyrint till museum kändes mer som ett straff än en belöning. Angie och jag tillsammans med en hyperaktiv 6-åring var de första ut ur varje rum. Mot slutet var i alla falll även de mer kulturellt lagda studenterna hungriga så vi sprang igenom de sista rummen.
På Rattankosinmuseet. Alla var riktigt glada att nå sista stationen och få komma in i en luftkonditionerad byggnad. 
Yey, vi kom tvåa!
När turen på museét var över fick kidsen åka hem och vi andra gick och åt middag.
I lördags var jag uppe i ottan för att åka till vår Thai Cuisine lärares restaurang på matlagningskurs. Vi fick göra röd currypasta, Lab (en thailändsk sallad), kokosmjölk av 10 år gamla kokosnötter, en fiskosoppa och en wok. Maten vi lagat åt vi sen till lunch. Allting var det-brinner-munnen-ge-mig-vatten-ris-sallad-starkt men ändå riktigt gott. Det godaste var nog ändå det enda som vi inte hade tillagat själva, en musselcurry som kockarna hade gjort på vår currypasta.
När jag kom tillbaka till amarin bestämde Angie och jag oss för att åka till central pinklao (ett köpcentrum i närheten) för att klippa oss. Jag har inte klippt mig sen i julas så det var ju verkligen dags. Jag har varit lite nervös för att klippa mig här då jag har dåliga erfarenheter av att klippa mig i länder där jag inte kan prata med frisören. Det gick åt skogen både i Kina och Spanien. Vi gick runt i central ett tag och hittade en salong som klipper för 300 Baht (ca 65 kr). Jag hade inte behövt vara nervös alls för jag blev jättenöjd!
Idag har jag pluggat hela dagen, varit riktigt fokuserad och fått en hel del gjort. Stolt som en tupp är jag över mig själv! På tisdag har jag mina två sista föreläsningar och sen är det bara proven som ska skrivas innan terminen är över. Sen kommer Lisa! Så kul det ska bli!
Halleluja!
Är inte det här helt fantastiskt så säg?! Ett företag som levererar svenskt godis över hela världen. Nu ni tjejer, nu blir det filmkvällar i München med svenskt snarr i påsen!
Bild från: www.candyfromsweden.com
Veckan som gått
Hursomhelst, början av veckan var präglad av plugg. Jag gör ett grupparbete igen, en härlig utmaning! De föjlande dagarna var festliga. En kväll gick Angie, Allison och jag ut och minglade bland olika uteställen. Jag tror vi hann med fem stycken på en och samma kväll faktiskt. Club hopping, riktigt kul!
På första klubben vi var spelade det här bandet.
Allison och jag.
Vi mötte upp med Heat och co på nästa ställe.
Sicken skönhet!
Ett par dagar senare var det någon form av DJ-tävling på klubben Narz. I stort sett alla från Amarin skulle dit så vi var inte sena på att hänga på. Det vart en riktigt kul kväll! Vi träffade på en karaktär som jag trodde bara existerade i amerikanska filmer. En hiphopande afroamerikan med ett helt sjukt slang. Han mer eller mindre sjöng/rappade när han pratade. Jag fattade inte hälften av vad han sa. Inte för att jag inte förstod orden utan för att de för mig inte betydde något i den sammansättningen. Favoritmeningen som jag sent kommer att glömma var: "daaaaaamn girl! I'm goin' home like a chicken an' sleepin' lika a frog." Va?! Vad är innebörden av den meningen? :) Haha. Vi pratade även med killens kompis som sa att han var MC där ikväll. "Vad är en MC?" undrade jag. Killarna suckade och kollade snett på mig. "daaaaamn girl, get a grip!" Angie spelade cool. "Come on girl, get a grip!" Haha. Vaf*n?! När vi kom till dansgolvet igen stod vår nye vän MC:n och rappade på dansgolvet. Väl hemma igen googlade vi och det visade sig att en MC, 'master of ceremoines', är en person som rappar till hiphopmusik för att få igång publiken. Jaha där ser man. Man lär sig något nytt varje dag. Det är rikitgt roligt att träffa olika sorters människor ändå!
Här har vi lite bilder från den kvällen.
Förfest på Dhruvs och Geoffs rum.
Här var det fest minsann. Trey och Dhruv.
Geoff.
Dhruv har visst en förmåga att samla på sig en massa onödigt skrot. Som den här thailändska hatten till exempel. Jag tror att de vanligtvis bärs av bergsfolket i norra Thailand.
Sen åkte vi till Narz.
Kwan och Nick. Kwan är thailändsk och var på ett utbytesår i Sverige under skoltiden. Hon är fortfarande grym på svenska och kan till och med den svenska nationalsången!
Amarinfolk.
Ja det var den veckan det. Nu är det back to reality och skola som gäller igen. Jag ska snart åka till starbucks med Angie. Vi tänkte sätta oss där och skriva på våra arbeten. Det kanske inte är världens bästa pluggmiljö men vi behöver lite omväxling från våra fyra vita väggar här. Det är bara att trycka i öronpropparna och fokusera. Det går nog bra.
Och ja just det ja, nu när jag bloggar just i dag så ska jag passa på att gratta världens finaste myra som blir 25 idag den gamla kärringen! :p GRATTIS på födelsedagen älskade vän! Jag hoppas at du var ute och firade med dunder och brak igår.
Nu måste jag dra! Vi hörs mina vänner!
Puss och kram
Songkran
Förra veckan firades det thailändska nyåret. Det är visst år 2554 här nu. Jag åkte upp till Chiang Mai med Fredrik, Taiju och Dhruv. Efter en natt i en gungande tågsäng anlände vi till Chiang Mai på tisdag morgon.
Vi började med att försöka orientera oss i stan med hjälp av en karta vid tågstationen. Under tiden vi stod och klurade på vart vi skulle åka kom det fram säkert tio tuktukförare som ville lura av oss våra pengar med oförskämt höga priser för att ta oss till city. Vi prutade lite och gav med oss tillslut för vi var så hungriga att vi bara så fort som möjligt ville komma till en restaurang. 
Vi hittade ett guest house i närheten av där några andra från amarin bodde. Det kostade 300 Baht (ca 70 kr) för ett dubbelrum per natt, då utan aircon, varmvatten, eller spolknapp på toaletten. Så det blev fläkt, kalldusch och manuell spolning, men rummen var riktigt fräscha så vi var nöjda! Dessutom fanns det ett gäng hängmattor på innergården, pluspoäng för det!
Vi laddade upp inför den kommande vattenfesten med en öl i hängmattan. 
Fredde, Dhruv och Taiju är redo för krig.
So am I!
Det är verkligen sjukt roligt att ha fått uppleva Songkran. Det var riktigt imponerande att se en hel stad ha vattenkrig. Folk åkte runt på flaken på pick-ups utrustade med stora vattenfyllda tunnor, vattenpistoler och små hinkar som fylldes med vatten för att kastas eller hällas på förbipasserande. Det roligaste var att ALLA var med på detta. 80-åringen som 3-åringen, street food försäljaren, poilsen, personalen på guesthousen, thai som utlänning. Alla vet att detta är en tid då man måste räkna med att få hinkar med vatten över sig om lämnar huset. Man kunde även gå in i vilken liten butik som helst och fråga efter 'ammunition' och de fyllde vänligt på. Inga konstigehter.
Folk stod längs floden och fyllde sina vattenpistoler, hinkar och tunnor med freeescht brunt flodvatten.
Vi lyckades flörta in oss hos lokalbefolkningen och åkte med på en hel del olika pickupflak under dagen. Redan efter ett par minuter var jag dyngblöt. Tur att mitt resesällskap hade införskaffat en extra vattensäker 'väska' att ha pengar och mobil i som jag kunde låna.
Det här var vår första pickuptur.
Den andra pickupen vi åkte med var nog den coolaste. Det här gänget hade tätat kanterna på flaket och fyllt hela flaket med vatten. Så vi satt som i en liten mobil pool och färdades genom stan. Perfekt, för varje gång någon hällde vatten på oss fyllde de på vårt vattenförråd. :)
Under dagen var jag med några andra från amarin som också var i Chiang Mai, då jag tappade bort Fredde, Taiju och Dhruv i början av dagen. När jag kom tillbaka till guest houset på kvällen hittade jag tre blöta, slagna vattenkrigare som låg på tork i hängmattorna.
Vi tvättade av oss sketvattnet och gick ut på kvällen till vad som verkade vara Chiang Mais hot spot för backpackers - reggae bar. Där träffade vi i stort sett alla hemifrån, det skulle lika gärna kunnat vara ett roof top party på amarin. Kul var det i alla fall.
Nästa dag var vi ganska slitna och tröttna på vattenkrig så vi bestämde oss för att åka till Chiang Rai, en mindre stad som ligger ca 25 mil nordöst om Chiang Mai. För att komma till busstationen var vi tvungna att ta en taxi eller en tuktuk. Taxibilarna sken med sin frånvaro så vi var modiga nog att prova oss på en tuktuk. Tjena, vilken dum idé det var då! Tydligen leder den enda vägen till busstationen genom city och den galnaste vattenkrigszonen. Vi och våra ryggsäckar var än en gång dyngblöta. Så det var bara att svira om till det torraste man kunde hitta i ryggsäcken innan vi steg på bussen.
Vi kom fram till Chiang Rai ganska sent på kvällen, åt en brakmåltid på pizza company, hittade ett guest house (även det 300 Baht per natt!) och gick sedan för att kolla in stans night bazaar. Vi satte oss i vid 'mattorget' för att lyssna på musik och spela kort.
Kvällens artist.
Nästa dag hyrde vi moppar och åkte iväg för att upptäcka omgivningen. Det blev en tur till 'the white temple', vilket är det första templet jag sett som jag faktiskt blivit imponerad av. Alla andra tempel ser mer eller mindre likadana ut men det här var ett riktigt praktexemplar. Hela templet är vitt, smyckat enbart med någon form av 'spegelmosaikstenar'. På väggarna inne i templet finns målningar föreställande änglar, spiderman, batman, world trade center osv. Haha otippat och jättekul tycker jag!
Vi åkte sen vidare mot ett vattenfall. På vägen dit fick man titt som tätt en hink vatten kastad i ansiktet. Lite läskigt när man kör samtidigt men det gick bra. Folk stod överallt längs vägkanten med vattenslangar och tunnor, värst blev det när man åkte in i ett samhälle. I Chiang Rai var det inte lika mycket turister som i Chiang Mai så vi var ju självklart en exklusiv och extra omtyckt måltavla. Den sista biten till vattenfallet var vi tvungna att trekka upp för berget. 1400 meter genom skogen. Där vi var tvungna att parkera mopparna var det någon form av marknad. Massvis med thailändare satt längs floden och hade picknick. Det är säkert en tradition att man under Songkran åker till ett vattenfall för här var det människor både högt och lågt.
Marknaden.
Vägen till vattenfallet.
Äntligen framme!
Jag har aldrig varit i närkontakt med ett vattenfall tidigare så jag var mäkta imponerad jag. Det gjorde däremot riktigt ont att gå genom vattenväggen. Vattnet öser ner med en väldig fart!
När vi kommit tillbaka till mopparna började det redan bli kväller så vi åkte hem och gjorde oss i ordning för ännu en kortkväll på the night bazaar. Tanken var att vi skulle åka hem på kvällen dagen efter, men både Taiju och jag fick matförgiftning under natten. Som tur var bodde han och jag i olika rum för vi båda spenderade natten sovandes på toagolvet. Dagen efter åkte de andra på utflykt medan jag och Taiju fortfarande var sjuka och sov bort större delen av dagen. Framåt kvällen mådde vi bättre men kände oss ändå inte så fräscha att vi ville spendera 10 timmar sittsovandes på en nattbuss så vi bestämde oss alla för att stanna en natt till.
Sista dagen åkte vi upp till den gyllene triangeln vilket är området där Thailand, Laos och Burma gränsar till varandra. På vägen dit åkte vi förbi en cockfight (tuppfight? tuppbrottning?) som vi stannade för att kolla in. Det var riktigt sjukt att se två tuppar burra upp sig och fightas mot varandra som att de aldrig hade gjort något annat. De verkade till och med ha profesionellt utarbetat fotarbete! Åskådarna var seriöst insatta i matchen och satsade till och med pengar på vilken tupp som skulle vinna. 
När vi nästan var framme vid gyllene triangeln var vi hungriga så vi stannade och åt på den här restaurangen med utsikt över Mekongfloden och Laos.
Geoffs moppe blev det punka på så för att komma till restaurangen fick Dhruv, Geoff och Taiju dela moppe. Thaistyle kan man säga! De som får plats flest folk på en moppe vinner.
Vid gyllene triangeln fanns den här guldiga jättebuddhan.
Jag antar att det betyder tur eller något liknande när man gnuggar knoppen på den där metallskölden.
Folk som ber.
Och så här då, självaste triangeln. Till höger har vi Laos, till vänster Burma och jag står i Thailand och tar fotot.
När vi hade sett triangeln var det bara två timmar kvar innan bussen tillbaka till bangkok gick. Triangeln ligger i och för sig bara ca 60 km från Chiang Rai men vi var tvungna att åka tillbaka till guest houset för att hämta våra väskor, lämna tillbaka mopparna och ta oss till bussstationen utanför stan innan vi var i mål. Det blev en himla hetsjakt tillbaka då nästan allt som kunde gå fel gick fel på vägen. Först börjar det spöregna vilket är ganska så oangenämt när man åker moppe på en 'motorväg' utan skydd för ögonen. Efter det åker hälften av gänget en annan väg än den vi åkte för att komma dt vilket förvirrar oss och det tar ett tag innan vi reder ut situationen. Sen stannar vi för att tanka men två av killarna skiter i det då tar sig en titt i tanken och anser att de har tillräckligt med bensin för att ta sig tillbaka. Två kilometer senare får en av killarna bensinstopp. Fredde och jag åker i förväg för att styra upp moppeåterlämnandet medan de andra fixar och trixar för att få tag i bensin. Vi kommer fram till guest houset 18.35 och bussen skulle gå kl 19 från busstationen som är belägen 15 km utanför stan. Vi springer in till lobbyn och ber tjejen som jobbar där att ringa moppekvinnan och be henna komma dit fort eftersom vår buss snart går, varpå hon påpekar att vi är ganska sent ute. Jo tack, vi vet! Tack och lov var moppekvinnan rask och vi fick tillbaka våra pass och hon sina moppar. De andra killarna har åkt vilse på väg in till Chiang Rai men dyker som tur var upp precis när Fredde och jag bestämt oss för att åka till busstationen och försöka hålla kvar bussen tills de andra kommer. Vi tar alla våra väskor och springer in mot centrum för att försöka få tag på en tuktuk. Vi virrar runt som yra höns och försöker stoppa både pickups och vanliga bilar då vi inte sett röken av en tuktuk. Tillslut dyker det upp en och vi mer eller mindre skriker åt honom att ta oss till bussstationen och köra fort som sat*n. Vid det här laget är klockan mellan kvart och tio i sju. Efter vi åkt ett par minuter stannar han till vid vägkanten, hoppar ur tuktuken, kommer bak till oss och börjar räkna hur många vi är. Va f*n?! Det här hade vi ju inte tid med direkt!
Tuktukföraren: "5 persons?"
Vi: "Yes!! Just GO!"
Tuktukföraren: "Ok, 150 Baht."
En av oss 1: "What?! That's way too much! 100 Baht!" (Normalpris för sträckan är 50 Baht)
En av oss 2: "This is not the time to bargain!! OK, 150 Baht! Just GO GO GO!!! Bus station, GO!!"
Haha, han måste ha insett hur desperata vi var och sett sin chans att lura brallorna av oss.
Eftersom vi ansåg att 150 Baht var alldeles för mycket bestämde vi oss för att ge honom 100 Baht och springa därifrån. Oss lurar man inte! Vi åker ett tag till och det börjar spöregna igen, förstås. Tuktuken har inga vindrutetorkare så fort gick det ju inte direkt. När vi svänger in på bussstationen är klockan närmare 19.05. Vi hoppar av flaket och springer fram till vänthallen. Vi kryssar mellan de olika gaterna och ropar förtvivlat "Bangkok, Bangkok?!!". Efter en stunds sökande får vi reda på att vår buss är sen. Så vi köper varisn kopp nudlar, pustar ut och ställer oss vid de andra väntande. När vi väntat ett tag inser vi att de runt omkring oss har en annan färg på biljetterna än vad vi har. Vi börjar panikartat leta upp någon som förstår engelska. Och mycket riktigt. Det här var ju inte alls våran buss! Våran buss står vid gaten mittemot och var just på väg att stänga dörrarna och åka när vi kommer lubbandes med våra ryggsäckar, nudlar och vattenpistoler. När vi precis har satt oss på våra platser stängs dörrarna och bussen åker. Puh! We made it! Lite slut vi var efter det dramat kan jag lova. Men slutet gott allting gott. Vi vaknade upp kl 6 i Bangkok morgonen efter.
Som alla resor jag har gjort sen jag kom hit var även denna underbar. Jag fick se och uppleva en massa nya, härliga saker. Samtidigt är det alltid lika skönt att komma hem igen. Och det var underbart att få träffa Angie igen. Haha, under tiden jag var på den här resan var första gången som vi inte sågs dagligen sen vi träffades för tre och en halv månad sen! :) Nu är vi återförenade och som nyförälskade igen :)
Jisses vilket långt inlägg detta blev nu då. Jag bjuder på två bonusbilder så att inte inlägget avslutas med en rackarns massa text.
Det fina klocktornet i Chiang Rai.
.
Den här hunden såg jag på the night bazaar en kväll :)
Bråttom!
Nu måste jag packa klart det sista och sen gå upp till Angie för att säga hej då eftersom hon inte följer med på resan :( Ha en underbar vecka mina vänner! Vi hörs när jag är tillbaka!
Bad taste
Herregud vilken galen kväll det blev! Den gick verkligen i smaklöshetens tecken. Jag hade riktigt roligt i alla fall. Tyvärr vann vi inte flaskan, vi var för snygga. Innan vi gick ut på kvällen hittade vi lite amarinfolk som inte var sena på att hoppa i fulkläder och festa. Vi fick till och med på några av killarna våra leggings. Hett värre! Vi samlades alla i Angies rum för att föra innan vi åkte till Monkey Bar.
Hela gänget. Nick, Angie, Micke, Fredde, Taiju, Jimmy, jag.
Föra med Chang.
När vi hoppat ur taxin stötte vi på ett gäng poliser (de är fortfarande är utplacerade över hela stan på grund av rödskjortsprotesterna) vid en busshållsplats. De ställde gärna upp på bild.
Vi visste inte direkt vart vi skulle men efter lite guidning av Tabbi över telefon började vi gå i rätt riktning i alla fall. När vi promenerat en bit började två vakter vinka på oss, säger 'hit ska ni' och förde oss genom en innergård till Monkey Bar. Haha, hur visste de vart vi skulle? Vi går ju alltid klädda på det här viset.
Sen gick det utför. Dans och dricka hela kvällen. Varmt som tusan var det på klubben, det fanns nog ingen som inte var genomsur efter 5 minuter på dansgolvet. Vi mötte även upp Tabbi, hennes kille och kompisar på Monkey Bar. Galet och kul! 'Bilder säger mer än ord' som Tabbi så fint sa till mig efter att hon lagt upp de fulaste korten jag sett på länge på fejjan. Jag skonar er (eller mig själv) och presenterar här det mildare urvalet.
Angie min lilla partypingla.
Här verkar jag ha tappat andan. Kanske för att jag såg en galen outfit. Eller blev rädd för mig själv.
A ni ser ju.
Tabbi och vinnaren av bad taste tävlingen. 
Det var den ferren det. Nu blir det lugnt fram till lördag då Khun Kai, som har restaurangen här nere, bjuder på fest på taket. Tydligen är det fullmåne igen så alla ska vara klädda helt i vitt. Det blir garanterat kul det!
Nu ska jag röja upp lite i rummet innan jag åker till skolan för att ha ännu ett TU2U-möte (hjälpa skolbarnen med engelskan). Ha en go dag alla!
