Bilder från Laos
Under det här inlägget har ni bilderna från Vietnam så börja med att kolla in det om ni vill se resan i den rätta ordningen.
Vi landade i Luang Prabang på kvällen. En väldigt liten flygplats. Vi slussades denom immigrationen och var de sista ut från flygplatsen innan de bommande igen för kvällen.
Nästa dag hyrde vi moppe för att åka till ett vattenfall.
Vid vattenfallet fanns även ett par inhängnade björnar.
Tillbaka i Luang Prabang upptäckte jag att jag visst bränt armarna ganska rejält. Smart som jag är hade jag på mig klocka på ena armen och armband på den andra. Jag hade alltså vinröda armar, vita handleder och rosa händer. Som tur var bleknade det efter ett par dagar och ser nu mer jämnfärgat ut igen.
Vi tog en massage innan vi gick ner till vägen längs Mekongfloden för att äta middag i solnedgången.
Luang Prabang är Laos gamla huvudstad. Väldigt liten och charmig.
På kvällen gick vi på stans nattmarknad.
Nästa morgon tog en buss till Vang Vieng. Vi var uppe i ottan och fick se munkarna på deras dagliga 'tiggartur'. I min kurs i Thai Cuisine har jag fått förklarat för mig att munkar inte får njuta av någonting, inte ens ett gott mål mat. Dessa regler tas nuförtifen med en nypa salt skulle jag tro, eftersom jag har sett munkar på gaturestauranger och rökande munkar. Här fick Lisa och jag i alla fall se när munkarna gick runt i stan och samlade mat i sina skålar. Munken längst bak får ris i sin skål av kvinnan som sitter på trottoaren. Hela den här gatan var full av människor som satt med mat och väntade på att munkarna skulle komma förbi. Intressant.
Den här bussresan till Vang Vieng alltså. Den slår med hästlängder alla hemska resor jag varit med om. 167 km på 7 timmar! Jepp, det är en medlenhastighet på ca 24 km/h. Upp och ner, genom en jä-la massa berg skulle vi. När vi precis lämnat bussstationen går en kille runt och delar ut genomslinliga små påsar. Skräppåsar? Det behöver vi inte! Vi förstod dock ganska snabbt att detta inte var några skräppåsar. Efter 15 minuter och de första 90 graderskurvorna började folket runt om oss att spy. På de två sätena framför oss satt en tvåbarnsfamilj ihoptryckta. De fyllde säkert en ica-kasse med alla sina spypåsar. Bredvid oss satt en mamma och ett barn som även dom mådde illa. Bakom oss satt en vuxen karl som spydde så det ekade i hela bussen. Längre bak i bussen fanns även en gubbe som rapade under hela resan så att det vibrerade i fönsterrutorna. När hela den här cirkusen började mådde vi inte illa men blev nästan illamående bara av att höra de andra. Vi försökte sova så mycket som möjligt för att slippa att se och höra detta spektakel. I lonely plaet stod det att denna bussresa inte är något för nervösa människor.
Här har vi den, helvetesbussen.
När vi 7 timmar senare blev avsläppta var vi så glada att kliva av bussen att vi sket i var vi var. Här kom vi av bussen, vid en övergiven gammal landningsbana mitt i ingenstans.
Bakom träden finns huvudgatan i Vang Vieng. Tanken var att vi skulle 'tuba' i Vang Vieng. Tubing innebär att man åker på en gummiring längs en flod som är kantad med barer. Det är vad alla backpackers gör i Laos och vi tänkte att det kunde säkert vara en kul grej. När vi väl kom till huvudgatan med alla restauranger och såg alla bakfulla halvdrogade västerlänningar äta frukost fick vi panik och ville ablosut inte stanna i staden. Så vi gick in på närmaste resebyrå för att boka nästa buss till Vientiane. Den sista bussen hade gått för dagen så de förklarade att vår enda chans att ta oss därifrån var att gå ut och ställa oss vid vägen och vinka när en lokalbuss åkte förbi. Sagt och gjort, vi köpte varitt paraply för att skydda oss från den stekande solen, då vi inte visste hur länge vi skulle få vänta på nästa buss.
Vi köpte vatten.
Efter ett par minuter kom en minibuss förbi och frågade om vi skulle till Vientiane. Javisst! För 30 kr var skulle han ta oss dit. Vi var överlyckliga att få komma frpn staden och hoppade in tillsammans med en inföding och off we went!
Turen till Vientiane skulle ta 3-4 timmar (även denna sträcka är runt 170 km) och efter en dryg timme säger föraren till oss att vi ska byta bil. Vi ska knöa in oss i en tuktuk med fyra infördingar. Detta visade sig vara någon form av lokal buss. Varje gång det står någon vid vägkanten och vinkar stannar den och plockar upp någon. De trycker sen bara på en knapp när de vill hoppa av igen. Alltså ingen direktbuss precis.
Efter nästan två timmar på tuktuken fick vi byta till en mindra tuktuk som tog oss in till stan och släppte av oss på turistgatan. Efter en resdag på 12 timmar var vi så skitiga av all sand och damm som yrt runt att det enda vi orkade var att äta middag, duscha och stensomna.
Nästa dag promenerade vi runt i Vientiane innan vi skulle ta tåget tillbaka till Bkk på eftermiddagen.
Vi hittade ett skandinaviskt café med svenska sallader, mackisar, kakor och bakelser.
Utsikten från cafét.
Solen började gå ner när på vägen hem. Här är vi på tåget som tar oss på the Thai-Lao Friendship bridge över Mekongflogen. Hej då Laos, Hej Thailand!
På thailändsk mark!
Vi stod och fibblade med all vår packning och våra pass innan vi gick igenom immigrationskontrollen när en vakt kom fram till oss och undrade om han skulle ta ett foto på oss.
Så här ser sovtågen i thailand ut. Vi hade bokat varsin säng i aircon-delen. Jag var en stelfrusen ispinne när vi anlände i Bkk trots att jag sovit med legging, byxor, tjocktröja, scarf och filt. Nästa gång kanske jag ska testa fläktdelen.
Vi hade en superhärlig resa och fick som alltid se en hel del nya intressanta människor, beteenden, miljöer och städer. Vi var väldigt glada att vara tillbaka i Bkk då det var en resa med fullspäckat schema. De senaste två dagarna i Bkk har jag guidat runt Lisa till stadens malls och marknader. Igårkväll var vi och åt middag på Pranakorn Bar med de få själar som är kvar på Amarin. Idag ska vi till Wang Lang marknaden och ikväll kanske vi kollar in en skybar. I natt är sista natten jag kommer att sova i min Amarinsäng! Sorgligt... Nu ska jag packa lite till och väga väskan. Den är obehagligt full...
Vi landade i Luang Prabang på kvällen. En väldigt liten flygplats. Vi slussades denom immigrationen och var de sista ut från flygplatsen innan de bommande igen för kvällen.
Nästa dag hyrde vi moppe för att åka till ett vattenfall.
Vid vattenfallet fanns även ett par inhängnade björnar.
Tillbaka i Luang Prabang upptäckte jag att jag visst bränt armarna ganska rejält. Smart som jag är hade jag på mig klocka på ena armen och armband på den andra. Jag hade alltså vinröda armar, vita handleder och rosa händer. Som tur var bleknade det efter ett par dagar och ser nu mer jämnfärgat ut igen.
Vi tog en massage innan vi gick ner till vägen längs Mekongfloden för att äta middag i solnedgången.
Luang Prabang är Laos gamla huvudstad. Väldigt liten och charmig.
På kvällen gick vi på stans nattmarknad.
Nästa morgon tog en buss till Vang Vieng. Vi var uppe i ottan och fick se munkarna på deras dagliga 'tiggartur'. I min kurs i Thai Cuisine har jag fått förklarat för mig att munkar inte får njuta av någonting, inte ens ett gott mål mat. Dessa regler tas nuförtifen med en nypa salt skulle jag tro, eftersom jag har sett munkar på gaturestauranger och rökande munkar. Här fick Lisa och jag i alla fall se när munkarna gick runt i stan och samlade mat i sina skålar. Munken längst bak får ris i sin skål av kvinnan som sitter på trottoaren. Hela den här gatan var full av människor som satt med mat och väntade på att munkarna skulle komma förbi. Intressant.
Den här bussresan till Vang Vieng alltså. Den slår med hästlängder alla hemska resor jag varit med om. 167 km på 7 timmar! Jepp, det är en medlenhastighet på ca 24 km/h. Upp och ner, genom en jä-la massa berg skulle vi. När vi precis lämnat bussstationen går en kille runt och delar ut genomslinliga små påsar. Skräppåsar? Det behöver vi inte! Vi förstod dock ganska snabbt att detta inte var några skräppåsar. Efter 15 minuter och de första 90 graderskurvorna började folket runt om oss att spy. På de två sätena framför oss satt en tvåbarnsfamilj ihoptryckta. De fyllde säkert en ica-kasse med alla sina spypåsar. Bredvid oss satt en mamma och ett barn som även dom mådde illa. Bakom oss satt en vuxen karl som spydde så det ekade i hela bussen. Längre bak i bussen fanns även en gubbe som rapade under hela resan så att det vibrerade i fönsterrutorna. När hela den här cirkusen började mådde vi inte illa men blev nästan illamående bara av att höra de andra. Vi försökte sova så mycket som möjligt för att slippa att se och höra detta spektakel. I lonely plaet stod det att denna bussresa inte är något för nervösa människor.
Här har vi den, helvetesbussen.
När vi 7 timmar senare blev avsläppta var vi så glada att kliva av bussen att vi sket i var vi var. Här kom vi av bussen, vid en övergiven gammal landningsbana mitt i ingenstans.
Bakom träden finns huvudgatan i Vang Vieng. Tanken var att vi skulle 'tuba' i Vang Vieng. Tubing innebär att man åker på en gummiring längs en flod som är kantad med barer. Det är vad alla backpackers gör i Laos och vi tänkte att det kunde säkert vara en kul grej. När vi väl kom till huvudgatan med alla restauranger och såg alla bakfulla halvdrogade västerlänningar äta frukost fick vi panik och ville ablosut inte stanna i staden. Så vi gick in på närmaste resebyrå för att boka nästa buss till Vientiane. Den sista bussen hade gått för dagen så de förklarade att vår enda chans att ta oss därifrån var att gå ut och ställa oss vid vägen och vinka när en lokalbuss åkte förbi. Sagt och gjort, vi köpte varitt paraply för att skydda oss från den stekande solen, då vi inte visste hur länge vi skulle få vänta på nästa buss.
Vi köpte vatten.
Efter ett par minuter kom en minibuss förbi och frågade om vi skulle till Vientiane. Javisst! För 30 kr var skulle han ta oss dit. Vi var överlyckliga att få komma frpn staden och hoppade in tillsammans med en inföding och off we went!
Turen till Vientiane skulle ta 3-4 timmar (även denna sträcka är runt 170 km) och efter en dryg timme säger föraren till oss att vi ska byta bil. Vi ska knöa in oss i en tuktuk med fyra infördingar. Detta visade sig vara någon form av lokal buss. Varje gång det står någon vid vägkanten och vinkar stannar den och plockar upp någon. De trycker sen bara på en knapp när de vill hoppa av igen. Alltså ingen direktbuss precis.
Efter nästan två timmar på tuktuken fick vi byta till en mindra tuktuk som tog oss in till stan och släppte av oss på turistgatan. Efter en resdag på 12 timmar var vi så skitiga av all sand och damm som yrt runt att det enda vi orkade var att äta middag, duscha och stensomna.
Nästa dag promenerade vi runt i Vientiane innan vi skulle ta tåget tillbaka till Bkk på eftermiddagen.
Vi hittade ett skandinaviskt café med svenska sallader, mackisar, kakor och bakelser.
Utsikten från cafét.
Solen började gå ner när på vägen hem. Här är vi på tåget som tar oss på the Thai-Lao Friendship bridge över Mekongflogen. Hej då Laos, Hej Thailand!
På thailändsk mark!
Vi stod och fibblade med all vår packning och våra pass innan vi gick igenom immigrationskontrollen när en vakt kom fram till oss och undrade om han skulle ta ett foto på oss.
Så här ser sovtågen i thailand ut. Vi hade bokat varsin säng i aircon-delen. Jag var en stelfrusen ispinne när vi anlände i Bkk trots att jag sovit med legging, byxor, tjocktröja, scarf och filt. Nästa gång kanske jag ska testa fläktdelen.
Vi hade en superhärlig resa och fick som alltid se en hel del nya intressanta människor, beteenden, miljöer och städer. Vi var väldigt glada att vara tillbaka i Bkk då det var en resa med fullspäckat schema. De senaste två dagarna i Bkk har jag guidat runt Lisa till stadens malls och marknader. Igårkväll var vi och åt middag på Pranakorn Bar med de få själar som är kvar på Amarin. Idag ska vi till Wang Lang marknaden och ikväll kanske vi kollar in en skybar. I natt är sista natten jag kommer att sova i min Amarinsäng! Sorgligt... Nu ska jag packa lite till och väga väskan. Den är obehagligt full...
Kommentarer
Trackback
